Godzilla (2014)

Efter det fruktansvärda misslyckandet med Roland Emmerichs film från 1998 var förväntningarna inte särskilt stora på USAs nya försök på att visa Japans berömda filmikon. Men den gör inte publiken besviken.

Godzilla

© Warner Bros.

Filmen startar med att visa bilder och filmklipp som vi känner igen från provsprängningar med atomvapen utförda på 50- och 60-talet. Men betydningen visar sig vara en helt annan än vad vi tidigare trodde. Provsprängningarna gjordes inte för att testa ett nytt förstörelsevapen - utan för att försöka döda ett monster som föddes och livnärde sig på radioaktivt ämne och blev större och större och större...
Men som så ofta är utvecklar sig naturen vidare och mänsklighetens misstag och förstörelsemani kommer att få konsekvenser igen.

Situationen var liknande som när Christopher Nolan fick uppdraget att försöka återinföra Batman i filmvärlden. Även om det gått många år, var den bleka och löjliga Batman & Robin fortfarande i biopublikens minne och det var inte särskilt många som vågade hoppas på att det skulle gå att återskapa Batmans heder. Men det lyckades.
Även om Gareth Edwards inte skapat en lika stor klassiker som The Dark Knight-trilogin (även om jag tycker den faktiskt är i god nivå med Batman Begins) så är känslan där att uppdraget att återupprätta Godzillas heder lyckats och om de väljer att gå vidare med flera filmer så är grunden lagd på ett bra och hedersamt sätt.

Godzilla

© Warner Bros.

Som så många andra monsterfilmer, King Kong och Cloverfield, dröjer det länge innan vi äntligen får se filmens stjärna. Men i motsats till de filmerna, så känns det inte bara som en långtråkig väntan. Jag tycker att filmen flyter på riktigt bra och handlingen och karaktärerna är tillräckligt bra skrivna för att engagera mig och det känns absolut inte som några transportsträckor. Det kommer säkert också av att filmen inleds direkt med en omskakande och närmast chokerande scen där Bryan Cranstons fru, spelad förträffligt av Juliette Binoche, offras efter en olycka på kärnkraftverket. Den delen överraskade inte eftersom det visas tydligt i filmens trailers, men det var intressant hur de förändrar scenen och det gör att man som biopublik får en god känsla av att inte kunna förutse exakt allt som ska ske i filmen.

Historien flyter överraskande bra och precis som i de flesta monsterfilmer så får vi vänta länge på de efterlängtade monsterscenerna. Men i motsats till andra filmer där monstret är huvudkaraktären, är sidohistorien och birollerna tacksamt intressanta och håller intresset vid liv. Därmed känns filmen aldrig långtråkig eller seg, och när Godzilla till slut visar sig känns det efterlängtat och tillfredsställande.

Godzilla liknar här inte så mycket en ödla, som i 1998-års version, utan mera en dinosaurie, precis som förväntat och som den klassiska designen är.
Tyvärr är det några scener där det liknar en "man-in-suit", dvs en man i en stor Godzilla-dräkt. Jag har svårt att avgöra om det är meningen när det ger en enkel stil på scenerna när Godzilla trampar runt bland skyskraporna, men på något sätt så stör jag mig inte på det. Det känns som att det var så här som Gareth Edwards ville visa sin Godzilla, och den känslan av äkta glädje och fascination över de gamla japanska filmerna lyser igenom vilket gör att jag kan acceptera den lite enklare stilen. Där Roland Emmerichs monster kanske såg mera realistisk ut, förlorade den filmen i att det inte fanns något hjärta eller engagemang i filmen och i Godzilla. Här känner man att Gareth Edwards verkligen älskar monstret och inte bara har gjort filmen för att få några lättförtjänta pengar från alla monsterälskare i publiken.

Av skådespelarna så är det främst Ken Watanabe och Bryan Cranston som fått störst fokus i media, och de gör det bra och med en äkta känsla som förankrar filmen på ett mycket bättre sätt än Matthew Broderick och Jean Reno kunde göra. Också David Strathairn som Amiral William Stenz gör ett imponerande arbete och är en karaktär som känns trovärdig och en stöttepelare i filmen.
De yngre skådespelarna, Aaron Taylor-Johnson och Elizabeth Olsen gör vad som krävs av dem, men speciellt Elizabeth Olsen har en otacksam roll som den förtvivlade flickvännen hemma och får spela de flesta av sina scener via en telefonlur och känns aldrig delaktig i filmen på samma sätt som hon hade förtjänat. Jag tycker om deras kemi i de scener de spelar tillsammans som familj, och saknar flera av de scenerna.

Godzilla

© Warner Bros.

Det känns lite fel att jämföra Godzilla 2014 med Godzilla 1998 men förutom den klassiska filmen från 1954 är det de enda refrenser jag har, och där är det lätt att se vilken film som känns mest genomarbetad och med störst hjärta.
Men även utan tidigare bekantskap med filmmonstret tror jag inte någon kommer att bli besviken på Godzilla 2014.
Det är en film där man tydligt ser att regissören älskar Godzilla och är fast besluten att ge honom en uppdatering som han förtjänar.


Titel Godzilla
Originaltitel Godzilla
Regi Gareth Edwards
Manus Max Borenstein
Skådespelare Aaron Taylor-Johnson, Ken Watanabe, Bryan Cranston, Elizabeth Olsen, David Strathairn, Juliette Binoche, Richard T. Jones

 

 

Läs mera här

Related Articles
Film

Rogue One (2016)

Det bästa med Rogue One: a Star Wars story, är att den gör Darth Vader relevant för en modern publik. Och gör Darth Vader skrämmande igen.För dem som inte upplevde "original-trilogin" när den kom,...