Filmåret 2002

EN ÅTERBLICK ÖVER FILMÅRET 2002

2002

2002 känns i mångt och mycket som ett mellanår för filmindustrin, både för amerikanska Hollywoodproduktioner och för de svenska filmerna.

Sommaren var som så ofta tidigare den stora filmperioden och visst kom det flera stora filmer men ändå känns det som om det är ett ytterst fåtal som var värda ett besök och som fastnat i historieböckerna. Det var bara den efterlängtade releasen av Sam Raimis Spider-Man som uppfyllde förväntningarna och som verkligen levererade god underhållning. Filmproduktionen hade brottats med flera problem och efter många års väntan så togs filmen emot med öppna armar av den amerikanska publiken och slog alla slags rekord när den öppnade 3 maj 2002. Välförtjänt enligt mig. Spider-Man hade en härlig superhjältekänsla men en väl fungerande story och där inte CGI-effekterna tog överhand över karaktären.

Men annars var det svalt på kioskvältar repertoaren tycker jag. Årets sömngångare får bli Christopher Lee som knappast ens minns att han medverkade i Star Wars: Attack of the Clones då hans omgivning uteslutande var blåa skärmar och några tennisbollar på väggen. På samma gång som jag tycker synd om honom så blir jag mer och mer besviken på George Lucas som inte verkar inse att han håller på att förstöra hela filmserien med dessa dataspels-filmer. Jag kommer att vara glad när den tredje filmen passerat för att vi då en gång för alla är färdiga med filmserien också, kanske, kan börja uppskatta de tre "riktiga" Star Wars filmerna igen.
Betydligt roligare var det då att se de andra uppföljarna som kom i somras - Blade 2 och The Scorpion King. Båda filmerna hade ungefär samma känsla i och med det att det verkar som om manusförfattarna analyserat och verkligen undersökt vad som funkade och när dom hittat något kul, häftigt och underhållande så trycker dom på det och det gör att om man, som jag, gillar den filmens stil så blev det mycket mysiga filmer. Av de två så får Blade 2 priset för coolaste slutfight, när Blade fräschat upp sig i blodpoolen, och jag tror jag ger replikpriset till The Scorpion King för uttalandet "I've come for the woman - and your head!" Efter en timmes jakt på ärkefienden Memnon är det precis vad man vill att The Rock skall säga med hat i blicken.

Årets agent är fortfarande agent 007 James Bond, även om han det här året fick konkurrens av Vin Diesel uppumpade hårdhänte xXx - en ny sorts agent. Han var utrustad med i mångt och mycket samma specialdesignade prylar som gamle Bond, fast ingen osynlig bil dock, men Bond har ändå haft 20 filmer och 40 år på sig att utveckla sin speciella stil så den är svår att rå sig på.
Och det finns absolut inget mysigare än att sitta i en mörk biosalong och höra en man som röker kubanska cigarrer i Havanna säga "Ah, mr Bond..."

Här i Sverige har det inte funnits så värst mycket på repertoaren under året att ta del av. I det stora "historiska" sammanhanget har det egentligen bara funnits två filmer värda att ägna en notering: Grabben i graven bredvid och Lilja 4-ever.
Årets stora svenska publiksuccé blev Kjell Sundvalls romantiska familjefilm Grabben i graven bredvid som hade en mycket bra och jordnära historia som publiken kände igen och tyckte om. Därtill flera bra skådespelare som trovärdigt spelade sina roller gjorde det lättare att ta till sig filmen. Att sen filmen hade en av senare års mest uppmärksammade manliga skådespelare i huvudrollen, Michael Nyqvist som fick sitt stora publika genombrott i Tillsammans, gjorde det förstås lättare att locka folk till biografen. Och när väl snacket kom igång efter premiären så var bollen i rullning och framgången fortsatte genom hela hösten och vintern. Kritikerna hyllade också filmen och som pricken över it så resulterade det också i flera Guldbaggenomineringar vid 2003 års Guldbaggegala.
Förutom en stor publiksuccé så bjöds vi dessutom på en stark och viktig svensk film under filmåret 2002, Lukas Moodyssons Lilja 4-ever som gjorde ett tydligt intryck på mig men också på de flesta andra som såg filmen och jag tror att den kommer att finnas med ett bra tag i filmhistoriska böcker i klass med Mitt liv som hund. Trots att den hade en Dogmastil som jag vanligtvis har otroligt svårt för, och trots att den spelades med ryska skådespelare som talade ryska genom i stort sett hela filmen så greppade den tag och det kändes som ett slag i magen att se den. Anledningen till att den lyckades med det på mig beror förstås på den starka historien om unga Lilja som blir sviken av sin mor redan i filmens inledande minuter och därefter har ett helvete i Ryssland innan hon blir erbjuden en framtid i Sverige men, när hon kommer fram, låses in och tvingas till barnprostitution och allt bara blir värre och värre tills hon inte ser någon mening alls med livet. Men mer än den starka historien var det skådespelarna och framförallt Oksana Akinsjina, som spelar Lilja, som gav en äkthet och brutal realism till filmen så det dels var omöjligt för mig att inte bli gripen av historien men som också gjorde att jag kände att för hennes skull var jag tvungen att stanna i biosalongen och tvinga mig själv att följa historien till slutet för det var hon värd.

Enligt min mening finns det inga som helst alternativ när det gäller Guldbaggarna för år 2002. Bästa film och regi måste gå till Lukas Moodysson för Lilja 4-ever och Oksana måste få priset för bästa kvinnliga huvudroll. Jag kan inte se något annat alternativ i de kategorierna. Vad gäller bästa manliga skådespelare under 2002 har jag inget emot om den baggen tillges Michael Nyqvist för Grabben i graven bredvid. Ett alternativ är Mikael Persbrandt för sin roll i Richard Hoberts skilsmässodrama Alla Älskar Alice men jag tyckte att Nyqvist gjorde sin roll bättre, även om hans film är mer av en komedi och Alla älskar Alice är ett allvarligt och starkt drama så imponerade inte Persbrandt så mycket på mig där. Alla älskar Alice var inte heller någon av mina stora bioögonblick under året men det kan bero på att jag inte känner så starkt för ämnet skilsmässa och därför inte grips av det känslomässiga dramat där.

Till julen blev det ungefär som förra året, same procedure as last year, som det heter.
Först kom Harry Potter (och Hemligheternas Kammare) och krattade manegen lagom till premiären av del 2 i Sagan om Ringen-trilogin, Sagan om de två tornen.
Tyvärr blev jag besviken av den delen och den hade inte samma äventyrskänsla som första filmen och för att i stort sett vara en krigsfilm var den underligt ihopfogad under själva huvudnumret, slaget om Helms Klyfta och inte alls lika storslaget oförglömligt och någon riktig närvarokänsla som i Ridley Scotts Black Hawk Down där kriget i och för sig närmast överskuggade grundhistorien. Det är ingen vild gissning att Sagan om de två tornen inte kommer att komma upp i de 13 Oscarsnomineringar som Härskarringen fick året innan och den borde, enligt mig, absolut inte klassas som en av årets bästa filmer.
Av vinterns biopremiärer så blev jag mycket mer underhållen och tillfredsställd av Bond, James Bond och allt vad som följer med en bra Bondfilm i form av exotiska platser, storskaliga scenerier, maffiga actionscener och dom klassiska Bondbrudarna där den kvinnliga agenten, Jinx, verkligen kunde mäta sig med Bonds coola tuffhet och säkerhet med agentpistolen i handen. Och vilken introduktion Halle Berry fick i filmen – nästan i klass med Bonds legendariska pistolsintro.